headbang

Jag jobbar nu intensivt på att förtränga besvikelsen från fredagens hemskheter.
Det går någorlunda bra.
Tillsammans med Björn, Simon, Krill och lite annat gött folk så fick förträngningsprocessen en fin start.

Jag har under helgen provat att ånga bort ilskan med glögg.
Jag har försökt förvilla den på julmarknader och jag har försökt käka bort den med godis.
Alla metoder verkar vara rätt så okej.
Johnny Depp var också ett synnerligen effektivt kort.

Så Peter.
Kommer du inte den 11e ser jag vårt förhållande som avslutat.
För ett tag iallafall.

Vad fan.
Jag kan räkna upp otaliga saker som hade varit roligare att stöta på utanför Medis ingång än den här.





Typ.
Nordman har varit roligare.
Ett paket Mamma Scans köttbullar hade varit roligare.
En toarulle (tom) hade varit roligare.
Ett kvitto från 1994 hade varit roligare.
Ett uppätet äpple hade varit roligare.
En trasig fire wire hade varit roligare.
En död gråsparv hade varit roligare.
Ett ihopknycklat tetrapak hade varit roligare.
En panflöjtsorkester utan flöjtar hade varit roligare.


Fattar du vinken, Pete?

Ikväll är det dags igen.
Äntligen ska jag få se Peter Doherty stå på scen och förtrolla en hel publik.
Ingenting är som det.

Sist var det på Hultsfred. Enligt mig en av Hultsfreds bästa konserter det året (och antagligen en av de mest minnesvärda konserter för mig all time ). Enligt kritiska recensenter - en katastrof.

Jag tycker, no matter hur mycket herr Doherty nu proppar i sig, att han är ett muskaliskt geni. Det släpper jag inte.
Så. Hög eller låg. Halvfull eller halvtom. Ikväll ser vi Mr Doherty på Medis.

Jag dansar redan.

idag är det banne mig första december.

Utslagen. Totalt jävla utslagen av alla dessa julhandlande människor.
Om alla bara tog det lite lugnare. Andades lite oftar och kunffades lite mindre så hade världen varit så mycket vackrare.

Ligger i soffan och väntar på Energin Återkomsten. Ikväll blir det Young Art fest för hela slanten.



Batterinivå: 0.2 %

jag bara måste.
god morgon världen!

80-20 regeln.

80% av alla onsdagar är skitjobbiga dagar. 20% är bara jobbiga.
80% av torsdagarna vaknar man skitglad. 20% vaknar man glad.

Jag tänkte somna till Revolver. Eller. Inte somna till den. Men kolla först och förhoppningsvis somna sen.
Om min hjärna a.k.a hårddisk har lust att sluta snurra.

Det är ett jäkla malande i huvudet på kvällarna. Känns som man borde göra backup då och då och bara tömma huvudet på allt. Eller. Nästan allt.
Något kanske ska få va kvar. Lite sånt där grundläggande. Som hur man tuggar mat, hur en dusch fungerar, hur man går för att komma till skolan och hur man lättast kommer först i värma-maten-i-micro-kön.

Man kanske helt enkelt ska tämma den på 80%. Och låta 20% stanna.
20 borde räcka.
Eller 20% av 20?

Från Dovas och öl till Postkodmiljonären och soffa.
Inte illa alls.





Bonus track:Josse är på ingång.

Om det är något som kan få mig arg så är det ofungerande teknik.
(Och dammsugare så klart. Men vem hatar inte dammsugare?)

Vem kom på att det ska finnas 835 olika filmformat? Vem kom att allt blir så mycket roligare om saker inte fungerar tillsammans och vem fan bestämde att bara vissa program ska klara av vissa format?
Va? Va? Ge mig ett namn.

Jag och Daneil försöke på ett pedagogiskt sätt lösa teknikproblemet idag, efter alla former vi lärt oss.
Vi behövde en insikt så klart. För att finna en lösning. För det finns uppebarligen ett problem.


Insikten blev, att problemet är: "VA?"




Joråsåatte...

Tänk om man fck en hel dag.
En hel lång dag att bara lyssna igenom all musik man inte lyssnat på på alldeles för länge.

Här har ni en liten början:

Jag har uppenbarligen världens mest omtänksamma grannar.

En talande tystnad på bloggen.
Jag har en del för mig.
En hel del, för att vara korrekt.
Men kul har vi. En hel del kul.
Eller nej. Bara kul.