headbang

Jag jobbar nu intensivt på att förtränga besvikelsen från fredagens hemskheter.
Det går någorlunda bra.
Tillsammans med Björn, Simon, Krill och lite annat gött folk så fick förträngningsprocessen en fin start.

Jag har under helgen provat att ånga bort ilskan med glögg.
Jag har försökt förvilla den på julmarknader och jag har försökt käka bort den med godis.
Alla metoder verkar vara rätt så okej.
Johnny Depp var också ett synnerligen effektivt kort.

Så Peter.
Kommer du inte den 11e ser jag vårt förhållande som avslutat.
För ett tag iallafall.

Vad fan.
Jag kan räkna upp otaliga saker som hade varit roligare att stöta på utanför Medis ingång än den här.





Typ.
Nordman har varit roligare.
Ett paket Mamma Scans köttbullar hade varit roligare.
En toarulle (tom) hade varit roligare.
Ett kvitto från 1994 hade varit roligare.
Ett uppätet äpple hade varit roligare.
En trasig fire wire hade varit roligare.
En död gråsparv hade varit roligare.
Ett ihopknycklat tetrapak hade varit roligare.
En panflöjtsorkester utan flöjtar hade varit roligare.


Fattar du vinken, Pete?

Ikväll är det dags igen.
Äntligen ska jag få se Peter Doherty stå på scen och förtrolla en hel publik.
Ingenting är som det.

Sist var det på Hultsfred. Enligt mig en av Hultsfreds bästa konserter det året (och antagligen en av de mest minnesvärda konserter för mig all time ). Enligt kritiska recensenter - en katastrof.

Jag tycker, no matter hur mycket herr Doherty nu proppar i sig, att han är ett muskaliskt geni. Det släpper jag inte.
Så. Hög eller låg. Halvfull eller halvtom. Ikväll ser vi Mr Doherty på Medis.

Jag dansar redan.

idag är det banne mig första december.