headbang

Jag hade just skrivit ett långt inlägg om att resa sig efter en frontalkrock i 190 km/h.
När man ligger som en blöt pöl, oförmögen att resa sig, och tittar på medan hjärtat sipprar ut ur kroppen...
Hur man känner att det nog aldrig kommer fungera som det ska igen.



Men jag tog bort det inlägget.




Istället vill jag bara uttrycka hur (ursäkta) jävla glad jag är att jag har så fantastiskt människor omkring mig.
Och hur mycket jag vill lägga min tid på er. Som gör mig lycklig och som alltid finns där.
Alla klyschor är sanna.