headbang

Sju år.
Så gammal var jag när jag började spela handboll.
Eller leka handboll kanske. det var ju mer bollekar, tidiga lördagsmorgonar.
Man lekte boll nåt år.
Började studsa o försöka skjuta.
Lärde sig kombinationer, att skjuta lite hårdare och att bli lite snabbare.
Vi lärde känna varandra.
Någonstans tog det fart och vi gick obesegrade i över ett år.
Det var medaljregn över Skövde HFs 86:or.
Och det som gjorde att vi var ett av Sveriges starkaste lag att vi var bästa vänner.
Vi älskade varandra lika mycket untanför, som på planen.
Ingen sa någonsin ett ont ord om någon annan.

Det var tider.
Åren gick.
När vi hade spelat tillsammans i ca 12 år så var det andra grejer.
Nu tränade man varje dag och det enda som det fanns plats för i huvudet var handboll.

Satt hemma hos henke igår o kollade Sverige-Island.
Det slog mig att jag saknar handbollen.
Eller rättare sagt delar av det. Lagandan. Den där speciella känslan som man inte kan frambringa någon annanstans än i ett lag. Känslana att man gärna sliter tills man stupar för att hon till höger om dig ska få lyckas.

Känslan sitter kvar. Även om det nu mer gäller verkliga livet, och inte en 2x30 minuters match.